tråkigheter

Jag tittar ner i kaffekoppen, redan medveten om att den är tom, att det bara ligger en droppe kvar och den håller på att sprida ut sig tunt över porslinsbotten och bli till en fläck. Ett par ögon tittar på mig över randen. En mun försöker le. Min mun försöker le.

Hur kan det, med allt som hänt i världen, alla färgglada blommor, alla vidunderliga djurarter, alla böcker som skrivits, alla fantasier och hypoteser, alla religiösa historier, alla matematiska samband, alla sjöslag och filosofier inte finnas mett enda dugg att prata om?

En gråsparv hoppar jämfota utanför fönstret, hoppar över stenläggningen, noggrann med att inte nudda skarvarna. Två ögon följer efter mina när min hand överdrivet omsorgsfullt sätter ner koppen. En mun säger något. Min mun fortsätter le till den grad att det gör lite ont i vänstra mungipan. Mitt leende är alltid lite snett, så att jag aldrig ser riktigt ärligt glad ut, utan baktankar, allra minst nu.

Böcker dammar igen på mitt nattduksbord. Kaffet smakar ingenting, är ljummet och tar slut genast. Gråsparvar hoppar omkring där ute, till ingen nytta. Två mjuka, tunna, starka, mycket varma armar kramar om mig. En röst tar avsked. Jag vänder mig om. Mina fötter går därifrån, utan att nudda skarvarna.

**

Och där sitter jag i fönstret som ett timglas mot vit bakgrund och svänger med benen. Hela himlen har blivit svartvit och tonar bort i grått. Balkongerna upprepar sig i ett enda enformigt mönster, en kvadratisk enhetscell med en döende pelargon i mitten.

Allt där inne bakom mig är svart. De färger som inte ville uppslukas flydde genom fönstret, och där sitter jag på fönsterblecket och tittar efter dem. De kommer inte tillbaka.

Två går förbi med barvagn och samtalsämnen. Det är någon som borde frågat åtminstone. Han borde ha bokat tid. Han borde ha vänt i dörren och gått. De vänder runt hörnet.

Han borde ha försökt åtminstone. Han borde ha frågat; jag hade kunnat svara. Han borde vetat bättre. Han borde skaffa katt; han var en typisk kattmänniska.